Skäms inte för att du curlar!

Terri Herrera Eriksson om olika föräldratyper

Uttryck som curlingföräldrar är lite horoskopliknande – alla känner sig träffade. Curlare beskrivs som föräldrar som ger sina barn mycket uppmärksamhet, stöd och presenter. Man har mycket aktiviteter ihop och föräldrarna gör ofta barnen delaktiga i beslut som fattas i familjen.
Säg vilken medelklassfamilj som inte gör sig skyldig till detta? Om den ovannämnda uppräkningen är de värsta brotten jag begår som förälder är det toppen.

Året är 2025. Mitt barn har en stor uppgörelse med mig och maken:
Pappa, varför gav du mig ett badmintonset, trots att det inte var min födelsedag?
Varför lät ni oss välja middag varsin dag i veckan?
Jag är så arg på er för att vi gick till badhuset för ofta!
Det finns långt värre föräldratyper. Sätt dig på vilken McDonald’s eller lekpark som helst en lördagseftermiddag och studera riktigt jobbiga morsor och farsor.

Förtryckarna. De som är ständigt förbannade och kallar sina ungar för hjärndöda och värdelösa. Vi andra kastar långa blickar på dem, men ingriper sällan. Jag skäms, men så är det. Måste bli bättre på det.

Mobilpratarna. Ja, jag vet. Det är tråkigt att som vuxen stå i en lekpark och glo timme ut och timme in. Vi har alla slagit ihjäl en stund i sandlådan genom att skicka sms, rensa mobilen eller slå en signal till bästa kompisen. Men visst ger de där farsorna och morsorna som aldrig kan släppa luren en fingervink om hur sedda ungarna är. Barnet ramlar – mamma ropar ”Res på dig Oskar!” och snackar vidare. Barnet får en hink med sand över sig – pappa sitter lugnt kvar på parkbänken och går igenom nästa veckas agenda med kollegan. Man tänker sig ett scenario om 15 år när Oskar, 20 år, ropar: ”Mamma, pappa- jag flyttar” och mamma och pappa fortfarande sitter kvar och jiddrar i mobilen medan de vinkar lite förstrött med vänster arm.

Låt gå-föräldrarna.
Deras lilla Ebba, Kevin eller vad hon/han nu heter är stora parkmarodören. Ungen kastar sand, knuffar undan de andra i rutschkanan, skriker ”Jag ska döda dig!” till oförstående tvååringar och äter upp andras mellanmål. Vi vuxna ser oss förvånat omkring. Var är barnets pappa eller mamma? Jo, där är de ju! De sitter en bit bort och vinkar glatt. Inte ens om du går fram till föräldrarna och påpekar att deras barn just har bitit någon annan reagerar de med annat än en axelryckning: ”Ja, vårt barn är ju lite vilt. Det är full fart hela dagen!”. Det är då jag känner hur tanthatten börja växa ut på huvudet. Man går hem och maler på om att det inte är någon pli på ungarna nuförtiden och att alla behöver klara gränser.

Varför har aldrig dessa föräldrar dåligt samvete? Varför är det istället de som berömmer och aktiverar som sitter på kvällarna och ältar att de kanske berömmer och aktiverar för mycket? De så kallade curlingföräldrarna engagerar sig i alla fall- det är inget att skämmas för.

Hämtat från: http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,1097892,00.html

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tro det eller ej men idag ringde det ytterligare en förskolechef och undrade om jag var intresserad av att börja hos dom. Hon hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen och när jag ringde upp så hade hon gått för dagen, men imorgon ska jag ringa ...

Idag har jag varit ute i stort sett hela dagen. På förmiddagen gick vi till skogen på utflykt med alla barn, sen var det hem och äta lunch och sen ut igen. Härligt nu när det är så skönt ute! Nu är det toppen att jobba som jag gör, men när det är 10 ...

Igårkväll gick Liam runt och ropade på mormor, jag sa då att imorgon (idag) så ska du vara hos mormor. Han sprang då ut i hallen och hämtade sina skor, jag förklarade igen att det inte var förrän imorgon. Han började då att storgråta:-(   Imorse när ...

Idag när jag hämtade Liam så var dom ute och lekte. Det var en riktig härlig vårkille som kom springandes till mig, det är ju så skönt väder nu så barnen behöver ju inte vara påpälsade från topp till tå!   Vi tog en sväng till biblioteket tillsammans...